Skrivet av Eva Grape Ersson
Jag och Märta tjatar ganska mycket om oxytocin på våra kurser och jag har skrivit om det här på bloggen flera gånger också. Det kan ju verka märkligt men detta hormon är så viktigt när det kommer till att föda.
Oxytocin är vårt förlossningshormon och vårt värkstimulerande hormon. Det är också vårt kärlekshormon och kopplat till vårt lugn- och rosystem och trygghet. Vi är alltså skapta för att föda när vi är trygga, utom fara – för vår överlevnads skull!
Det är faktiskt så att vår hjärna inte har utvecklats mycket de senaste hundra tusen åren och är utformad efter vad som var effektivt när vi levde ute på savannen.
Förra veckan lyssnade jag på P1 som tog upp ofrivillig ensamhet. Personer som lider av detta får samma negativa hälsoeffekter på sitt hjärta och kärl som om de rökte 10-15 cigaretter per dag, var kraftigt överviktiga eller inte motionerade alls. Hur kommer detta sig? Jo, att vara ensam är kopplat till stress. Vi ska inte vara ensamma eftersom vi på savannen hade små chanser till överlevnad om vi var ensamma. Ensamhet då var farligt.
När jag hörde detta tänkte jag givetvis direkt på förlossningar. Vi ska inte föda ensamma! Ensamhet skapar stress och stress kapar flödet av oxytocin.
Ensamhet medan man föder behöver inte vara fysisk ensamhet utan känslan av att vara lämnad, att inte få det stöd man behöver eller inte känna sig lyssnad på till exempel.
För att inte känna oss ensamma när vi föder behöver vi oftast närhet. Vi vill ha fysisk närhet med så mycket kroppskontakt som möjligt. Vi vill ha en trygg hand på ryggen, bli omhållna och smekta med fast hand. Under värkarna är det oftast mycket hjälpsamt med denna typ av beröring.
Mellan värkarna vill några ha lite ”space” rent fysiskt medan andra vill fortsatt bli omhållna. Det kan variera under förlossningens gång vilken form av beröring som önskas vilket är något för både den födande och partner att vara uppmärksam på. Det som fungerar ett tag kanske inte alls gör det en timme senare.
En annan form av ensamhet är att inte bli bekräftad. En del kvinnor som föder har stort behov av att andra ska förstå hur tufft det är. Det är inte samma sak som att hon inte känner att hon orkar eller vill ha massa medicinska smärtlindring (vilket det givetvis också kan vara) utan ett behov av att andra förstår vad hon går igenom, eller att vi alla fall bekräftar vad vi ser – att det verkar tufft, att de senaste värkarna såg ut att ta i ordentligt, och att hon är fantastisk och stark som föder sitt barn!
Ibland kan det vara svårt för en partner att veta exakt hur man ska hjälpa till. Det är en ny eller ovanlig situation även för den som ska vara stöd. Det är inte konstigt att man själv blir rädd av de ”krafter” födandet innebär, att se sin älskade ha ont eller känna sig otrygg i en sjukhusmiljö med okända människor och maskiner. För att vara ett bra stöd till en födande behöver vi kliva fram som stöd och inte backa. Vi behöver vara nära och närvarande. Kanske har vi som stöd själva ett behov av att inte känna oss ensamma och hur kan det tillgodoses? Vad behöver jag som stöd?
Genom våra erfarenheter av födande och förlossningsförberedelser vet vi att det spelar roll om paret har verktyg för att hantera förlossningen. Jag har sett hur mycket tryggare kvinnan blir av att veta att hennes partner har förberett sig. När kvinnan känner – det är inte längre jag som ska föda själv! Och vad fantastiskt det är för partnern att känna sig som en viktigt del i detta stora som födandet är!
Vi gör det ihop. Ingen ska föda ensam!
