Författare: Profylaxkurser

Skrivet av Eva Grape Ersson

Jag och Märta tjatar ganska mycket om oxytocin på våra kurser och jag har skrivit om det här på bloggen flera gånger också. Det kan ju verka märkligt men detta hormon är så viktigt när det kommer till att föda.

Oxytocin är vårt förlossningshormon och vårt värkstimulerande hormon. Det är också vårt kärlekshormon och kopplat till vårt lugn- och rosystem och trygghet. Vi är alltså skapta för att föda när vi är trygga, utom fara – för vår överlevnads skull!

Det är faktiskt så att vår hjärna inte har utvecklats mycket de senaste hundra tusen åren och är utformad efter vad som var effektivt när vi levde ute på savannen.

Förra veckan lyssnade jag på P1 som tog upp ofrivillig ensamhet. Personer som lider av detta får samma negativa hälsoeffekter på sitt hjärta och kärl som om de rökte 10-15 cigaretter per dag, var kraftigt överviktiga eller inte motionerade alls. Hur kommer detta sig? Jo, att vara ensam är kopplat till stress. Vi ska inte vara ensamma eftersom vi på savannen hade små chanser till överlevnad om vi var ensamma. Ensamhet då var farligt.

När jag hörde detta tänkte jag givetvis direkt på förlossningar. Vi ska inte föda ensamma! Ensamhet skapar stress och stress kapar flödet av oxytocin.

Ensamhet medan man föder behöver inte vara fysisk ensamhet utan känslan av att vara lämnad, att inte få det stöd man behöver eller inte känna sig lyssnad på till exempel.

För att inte känna oss ensamma när vi föder behöver vi oftast närhet. Vi vill ha fysisk närhet med så mycket kroppskontakt som möjligt. Vi vill ha en trygg hand på ryggen, bli omhållna och smekta med fast hand. Under värkarna är det oftast mycket hjälpsamt med denna typ av beröring.

Mellan värkarna vill några ha lite ”space” rent fysiskt medan andra vill fortsatt bli omhållna. Det kan variera under förlossningens gång vilken form av beröring som önskas vilket är något för både den födande och partner att vara uppmärksam på. Det som fungerar ett tag kanske inte alls gör det en timme senare.

En annan form av ensamhet är att inte bli bekräftad. En del kvinnor som föder har stort behov av att andra ska förstå hur tufft det är. Det är inte samma sak som att hon inte känner att hon orkar eller vill ha massa medicinska smärtlindring (vilket det givetvis också kan vara) utan ett behov av att andra förstår vad hon går igenom, eller att vi alla fall bekräftar vad vi ser – att det verkar tufft, att de senaste värkarna såg ut att ta i ordentligt, och att hon är fantastisk och stark som föder sitt barn!

Ibland kan det vara svårt för en partner att veta exakt hur man ska hjälpa till. Det är en ny eller ovanlig situation även för den som ska vara stöd. Det är inte konstigt att man själv blir rädd av de ”krafter” födandet innebär, att se sin älskade ha ont eller känna sig otrygg i en sjukhusmiljö med okända människor och maskiner. För att vara ett bra stöd till en födande behöver vi kliva fram som stöd och inte backa. Vi behöver vara nära och närvarande. Kanske har vi som stöd själva ett behov av att inte känna oss ensamma och hur kan det tillgodoses? Vad behöver jag som stöd?

Genom våra erfarenheter av födande och förlossningsförberedelser vet vi att det spelar roll om paret har verktyg för att hantera förlossningen. Jag har sett hur mycket tryggare kvinnan blir av att veta att hennes partner har förberett sig. När kvinnan känner – det är inte längre jag som ska föda själv! Och vad fantastiskt det är för partnern att känna sig som en viktigt del i detta stora som födandet är!

Vi gör det ihop. Ingen ska föda ensam!

Skrivet av Eva Grape Ersson

Acceptans kom jag först i kontakt med via Anna Kåvers bok ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” och efter det har jag tränat mycket. Varje dag kommer det tillfällen då jag får öva!

Acceptans handlar om att ”gilla läget”, inte som i att alltid tycka ”tjoho vad kul” eller att tycka om det som händer, utan att acceptera att saker är som det är. Att inte döma, fördöma det som sker och inte heller att försöka fly undan eller förändra det. 
Att öva på acceptans under graviditeten kan vara otroligt bra övning inför förlossning och föräldraskap. Acceptans kan vara nyckeln när du under förlossningen känner att du vill gå hem, eller när ditt spädbarn ammar sig igenom en hel dag och du inte kommer utanför dörren, eller när svärmor lägger sig i barnuppfostran…

Att ha övat på det här med acceptans har gett mig ett lugn jag inte hade förut. Det gör att jag inte retar upp mig så mycket, att jag inte blir så förbannad på saker utan har lättare att ta tag i det som händer och förhålla mig till det på ett mer produktivt sätt.
Det kanske låter lite tråkigt. Det är otroligt skönt!

Familjepsykologen har skrivit ett bra inlägg om det här med acceptans. Hon liknar orotankarna vid en katt

Tankekatten

Du kan se en orostanke som en sur katt som kommer in i ditt hus. Om du schasar på den, försöker knuffa undan den, då blir den istadig och vägrar flytta sig. Eller blir irriterad, fräser och river. Men om du istället säger ”Ok hej, är du här igen?” och låter den vara, då stannar den en stund men går sedan ut igen. /Lotta Winbäck, Familjepsykologen

Verktyget ”tankens kraft” i Föda Utan Rädsla

I Föda Utan Rädsla använder vi acceptans som en del i verktyget ”tankens kraft”. Om vi hamnar i ett läge i förlossningen när vi känner att vi inte pallar mer, inte vill vara med och vill ge upp, då kan vi använda oss av acceptans. Som vanligt är det otroligt mycket lättare att acceptera hur läget är när vi har bra stöd. Det är då lättare att våga, att släppa taget, att acceptera att det som händer. När vi väl har accepterat det svåra och jobbiga är det lättare att göra något av vår situation. Om vi när vi föder hamnar i ”nej,nej,nej, jag går inte med på det här”, vilket inte alls är ovanligt, är det lätt hänt att vi hamnar i en negativ spiral. I ”nejet” kan man säga att vi står stilla. Vi kan inte förändra hur vi har det när vi inte accepterar att det är som det är.

Vi kan inte kontrollera förlossningen. Men vi kan hantera den olika. Med stöd, när vi känner att vi inte är ensamma kan vi få hjälp i att acceptera att läget är som det är och det är också då vi kan förändra ”nejet” och komma ur den negativa spiralen.

Öva med oss

Acceptans är viktigt för dig som stödperson till någon som föder också. Om vi som stöd inte accepterar att läget är som det är, är det också svårt att hålla sig lugn och vara den trygga hamn som den födande behöver.

Det som är så bra är att vi kan öva på det här innan. På våra kurser övar vi, pratar om det men gör också praktiska övningar som kan hjälpa alla som är med i födandet. Vi kan påverka vår situation och vi kan förbereda oss!

Skrivet av Eva Grape Ersson

Sheila Kitzingers bok Att vänta och föda barn går numera bara att få tag på begagnad men dyker rätt ofta upp på loppis. Om du ser den grabba tag i den! Mycket i den är fortfarande aktuellt och det är skrivet med sådan värme tycker jag.

Sheila sägs vara den som kom på det här med förlossningsbrev så det tycker jag att vi ska tacka henne för. Hon arbetade hårt för kvinnors självbestämmande under förlossningen, att vi skulle få göra informerade val och att födande kan vara en stärkande upplevelse. Sheila var socialantropolog med specialisering kring förlossningar, amning och föräldraskap. Hon skrev nästan 30 böcker i ämnet under sitt arbetsliv.

Jag har också hört att hon valde att skriva ett dödsbrev där hennes önskningar för hennes sista tid i livet och död fanns med. Hon dog 2015. Det blir säkert vanligt det med så småningom.

Jag älskar den här lilla filmen där vi Sheila själv berättar om sin förlossning

På wikepedia kan jag läsa:

Det är kanske det finaste jag kan tänka mig att få skrivet om sig.

För mig som arbetar i förlossningsvärlden utan att vara hälso- och sjukvårdspersonal blir jag också inspierad av Sheila Kitzinger som kommer från samma håll som jag gör. Hon socialantropolog och jag socionom. Vår syn på födande och hur det som fenomen och att vi som individer finns i ett sammanhang är också viktigt. RFSU hade för ett antal år sedan en kampanj som hette ”Sex är politik” och det kan jag skriva under på. Förlossningsvården i Sverige är det definitivt.

Sheila sa så här

”Birth is a major life transition. It is – must be – also a political issue, in terms of the power of the medical system, how it exercises control over women and whether it enables them to make decisions about their own bodies and their babies. ”

Tack Shelia för allt du gjort!